Jag hade precis lyssnat klart på P3 dokumentär om mordet på Lisa Holm och gick i mina egna tankar på väg hem. Det som slog mig främst efter att ha lyssnat är att man som kvinna verkligen aldrig kan chansa. Man har inte råd att vara snäll mot främlingar. Man kan inte veta vem som är god och vem som är ond och det är tyvärr för mycket på spel för att tro det bästa om människor. Som i Lisas fall skulle hon aldrig följt med till mannens bil för att hjälpa honom med vägbeskrivningen på en karta (vilket jag antar var ungefär vad som hände). Jag hade precis hämtat mat, gick med min take away-påse och började närma mig min port när en man plötsligt stannade mig. Han var väldigt mycket större än jag, pratade nästan viskande och verkade skum. Gatan som alltid brukar vara fylld med människor var nu helt tom och jag såg framför mig hur denna två meter långa person enkelt kunde lyfta in mig i en bil på två sekunder utan att någon skulle reagera. ”Kan du hjälpa mig”, frågade han. ”Ehhh”, fick jag ur mig som svar eftersom jag verkligen bara ville fortsätta gå, men samtidigt inte kunde säga nej eftersom jag inte visste vad han ville ha hjälp med. ”Jag bor inte i Helsingborg och jag vet inte var jag ska ta vägen” fortsatte han. Hans blick gjorde mig obekväm, så jag sa bara ”tyvärr” och skyndade mig vidare. Då började mannen gå efter mig. Jag hörde hans fotsteg och såg i reflektionen i skyltfönstret att han var några meter bakom mig. Jag började gå fortare och han slutade inte följa efter. Den sista biten sprang jag. Jag vågade inte titta bakom mig för att se om han fortfarande följde efter och väl framme vid porten var jag så skakig att jag knappt klarade av att låsa upp dörren, fingrarna fumlade. Till slut kom jag in och kunde andas ut. Jag har aldrig blivit rädd på det här sättet förut. Antagligen beror det mest på att jag precis hade lyssnat på dokumentären. Men det är ett jävla skit att veta att man inte går trygg. Ett jävla skit att man måste vara rädd. Ett jävla skit att man inte har råd att chansa.
