För några dagar sen stod F på huk och fönade på golvet vid toaletten när jag kom in i badrummet. ”Vad gör du”, undrade jag. ”Det vill du inte veta”, svarade han. Då visste jag såklart genast. Ett sånt svar betyder endast en sak. Spindel.Den har gömt sig och han försöker få fram den.Otroligt nog hade jag förträngt en av de största anledningarna till varför jag i alla år tänkt att jag inte vill bo i hus. Spindlar. Husspindlar. Råkade googla det en gång och önskar att jag låtit bli. Jag är dock inte lika rädd som jag var för tio år sedan. Då hade jag antagligen inte använt badrummet på ett halvår. Nu tog det två dagar (dock på helspänn haha).Det som hjälper mig mest när det kommer till spindlar är att tänka på hur många spindlar jag aldrig ser. Alltså: jag upptäckte just denna spindel, men de flesta spindlar vet jag inte ens om. Därför ologiskt att vara rädd för den bara för att jag såg den. Det är märkligt att det tankesättet funkar, borde ju istället göra saken värre. Men det ger mig tröst märklig nog. Vad som hände med spindeln på toaletten undrar ni? Tre dagar senare på kvällen gick jag upp till sovrummet och hämtade min fleecetröja ifall jag skulle frysa, gick sedan ner till vardagsrummet för att se på film. När jag skulle ta på mig tröjan utbrast F ”näääe?”, lyfte tröjan från mig, bar den som ett fat och gick ut till köket. Jag följde med och det jag anade ilade i kroppen. Där var den. På min tröja. Ovetandes hade jag burit den ner för trapporna och satt med den i knäet. (Det är nu ni INTE delar med er av alla era hemska spindelanekdoter. Jag vet att det är den spontana reaktionen, men ni får faktiskt sitta på fingrarna.)
