Vi hade en så mysig helg. Det var storm och vi höll oss mest inomhus. Byggde kojor, ritade och pärlade lejon. På väg till afärren för att köpa ingredienser till pannkakor slog det mig att this is it, precis nu. Det här är kulmen, nu är jag som lyckligast. Jag kommer för alltid se tillbaka på denna period av mitt liv som ett glitter. Denna insikt är underbar och ångestframkallande samtidigt. Hur ska man kunna njuta tillräckligt, och så läskigt att ha så mycket att förlora.Jag menar inte att barn är meningen med livet och blabla. Men jag har av många anledningar aldrig varit så lycklig som nu. Jag började tänka tillbaka och kunde inte utnämna en enda tidpunkt i mitt liv hittills som väldigt lycklig. Det är sorgligt att erkänna men det är sant. Började gräva i det och tror det handlar om att det alltid varit kantat av en känsla av meningslöshet. Just det råder ju barn bot på ändå. Man blir meningsfull, saker blir meningsfulla. Och helt ärligt finns det inte tid att fundera så mycket. Dagen är igång hela tiden och sen är det en ny dag. På tal om det är det inte klokt hur en dag kan försvinna på ingenting. Det känns som att jag blinkar två gånger sen ska Henri hämtas och sen är det läggdags. Denna vecka har jag några hållpunkter i alla fall så att det kanske känns som att jag *gör något*. Ska till tandläkaren och luncha med en kompis bland annat. Och lukta på henne <333333
