Då var vi i vecka 34 av årets veckor och vecka 36 av min graviditet. Tanken med dessa inlägg är att vara ett veckoinlägg, men det enda jag vill prata om är hur gravid jag är så det blir ju lite förvirrande.Nu har jag kommit in på melonerna som jämförelse i apparna och det är precis vad det känns som också. Det är obekvämt, trångt och svårt att andas. Åkte buss till jobbet igår och det blev väldigt klaustrofobiskt efter ett tag. Organen får liksom inte plats. Sammandragningarna fortsätter och gör ont ibland. Har nästan trott att det satt igång vissa kvällar, men så läste jag min egen graviduppdatering från samma vecka förra året och insåg att det var tydligen exakt samma då. Så det betyder nog inget mer än att kroppen gör sig redo. Jag börjar känna mig väldigt tung och vätskefylld. När jag går känns det som en blandning mellan att vara extremt kissnödig och att bebisen kan hoppa ut vilken sekund som helst. Vad kul detta är : )))Jag tycker det är jobbigt att inte veta om jag kommer bli igångsatt eller inte. Är det någon som vet hur mycket jag har att säga till om? Får jag en dom på tillväxtultraljudet, och sen blir det så – eller kan jag själv påverka? Exempelvis: kan jag i min situation få igenom det oavsett om hon är "normalstor", och kan jag säga nej och vänta om hon är "större än normalt"? Någon som vet? Var hos barnmorskan förra veckan och fick komma till en annan person än den jag brukar gå till eftersom min egentliga barnmorska är på semester. Jag tog upp mina tankar om igångsättning vs inte igångsättning och sa att jag tycker det är lite jobbigt att inte veta, mest eftersom jag skulle vilja planera för när jag ska sluta jobba. Då tipsade hon mig om att äta mindre, och att inte äta godis och sötsaker, för att själv styra över att bebisen inte blir för stor. Jag blev så paff. Jag frågade läkaren om det på mitt TUL, om det finns något jag själv kan göra, exempelvis att lägga om min kost. Men han sa att så länge man har ett bra resultat på sockerbelastningen ska det inte spela någon roll, det är genetiken som styr.Hon sa några andra saker som var lite konstiga också och det i kombination med att jag hade en dålig dag och kände mig skör sen innan gjorde att jag grät när jag gick därifrån. Det var som att öppna en kran. Jag kunde inte sluta gråta. Grät hela vägen hem och ville inte ta bussen för att någon skulle se. Där gick jag, vaggandes och gråtandes bakom mina solglasögon upp för hälsovägen. Haha, vilken syn ändå. Idag har jag en bättre dag som tur är. Det går verkligen upp och ner just nu. Jag är inne på jobbet några dagar denna vecka och nästa, annars hoppas jag verkligen att jag kan jobba hemifrån. Min ersättare har börjat och jag försöker sakta dra mig ur.Hoppas ni har fått en fin start på veckan!
