Jag har nu varit hemma från Norge sedan lördag kväll. I tisdags kväll åkte vi och i torsdags var det begravning, eller minnesstund snarare. Vi ska sprida pappas aska vid senare tillfälle enligt hans önskemål. Förra veckan var märklig. Det gick så fort, samtidigt som det känns som att vi varit iväg i en evighet. För min del blev det en urladdning både känslomässigt och socialt. När jag blir socialt dränerad gäller det även digitalt. Jag kan inte ens svara på ett meddelande eller lägga upp en story. Allt tar bara tvärstopp. Är det samma för er? Tänker på influensers som postar femtioelva snaps varje dag. Jag hade aldrig kunnat. Vi är som sagt hemma igen och denna gång med min pappas liv packat i lådor. Det är så vemodigt. Vi gick igenom hans lägenhet redan innan han dog och det tog så emot att göra det då att jag knappt ville ha någonting. Det kändes fel, som att vi gjorde något olagligt när vi gick runt där. Han var ju inte ens död än. Jag ville bara ut därifrån och bli klar. Är därför glad över att min faster sparade lite mer grejer till mig. Att se någons liv i högar är så sorgligt. Det är vad som blev kvar liksom. Det var det. Men det sorgligaste var ändå att se hans jacka och skor. Som han åkte till det där hemmet i, men sen aldrig tog på sig igen.Nu ser jag så fram emot att landa i livet här hemma utan allt med pappa hängandes över mig. Samtidigt som det också känns så tomt. Det var det liksom. Det var det.
