I november gjorde jag och F slut. Att vara tvungen att fortfarande bo tillsammans med en person man gjort slut med kan vara bland det jobbigaste jag varit med om. Vissa dagar trodde jag att jag skulle bli galen. Jag gick planlöst runt i cirklar i stan efter jobbet eftersom jag inte ville gå hem och i veckor sov jag på soffan. Det var så skevt. Vi delade fortfarande en vardag, men inte på samma sätt. Vi åt mat tillsammans och tittade på tv tillsammans, men pratade inte om vår dag. Sedan köpte han en lägenhet, jag köpte en lägenhet och så var det med det. Nu fanns det en mållinje, vi var bara tvungna att hålla ut. Men sen ångrade vi oss. Med tiden sätts saker i perspektiv, ärr bleknar och man påminns om vad som egentligen är viktigt. Det senaste året har inneburit stora kriser i bådas liv och i vår relation. Kanske är det logiskt att man då inte är sitt bästa jag. Nu vet jag inte var vi står. Under lång tid försökte jag reda ut alla detaljer fram och tillbaka. Men som det är nu är jag okej med att inte veta. Det blir som det blir. Vi har det bättre än vad vi haft det på länge och kanske lyckas vi reda ut det som skaver. Kanske inte. Men denna vecka flyttar jag in i min nya lägenhet! Efter att ha bott i en lägenhet som inte riktigt känts som min i flera år ser jag väldigt mycket fram emot detta. På torsdag får jag nycklarna och ska börja flytta lite småsaker och på fredag går det stora flyttlasset. Äntligen.
