Vi firade den franska nationaldagen här hemma igår för fullt och jag hade tänkt göra ett inlägg om det, men det tar emot. Jag kan inte riktigt visa upp glada bilder på vår kväll med franska trerätters och vin som ingenting. Det känns bara fel. Jag pluggade halva natten och var så inne i mitt eget att jag inte förstod vad som hänt förrän idag förmiddag. Det är så läskigt och blir så påtagligt eftersom vi var där så nyligen. Fruktansvärt. När tar allt det hemska slut? Jag vill inte behöva vara rädd, känna mig misstänksam om någon beter sig underligt, vara orolig när jag är på centralen, få panik om jag ser en ensam väska, eller undra om flygplan flyger för lågt. Och då lever jag inte ens i det. Folk lever i denna rädsla i länder där det faktiskt händer. Det är så svårt att föreställa sig, att ta in, när det är långt bort. Man försöker, men kan inte helt greppa. Men så kommer det till platser jag varit på, som Utöya eller nu i Nice, och det blir så verkligt. Barn dödas. Människor förlorar sina älskade och utsätts för fruktansvärda trauma. Vad säger man ens? Mitt hjärta går sönder. Alla mina tankar går till de berörda <3
