När man tänker efter finns det egentligen ingenting man kan skämta om. Alla kan ta illa upp på något sätt. Det säkraste att skämta om är sig själv. Det upprör nästan aldrig människor. Det gör jag också, nästan varje dag. Ni får alltid veta när jag gjort bort mig, dumma saker jag sagt, när jag tänkt fel, förbjudna saker jag tänker på och när jag skämmer ut mig. Listan kan göras lång. Men när jag skämtar om andra saker blir det oftast ett jäkla liv. Jag kan förstå det. Saker är känsligt och allt är inte kul att skämta om, om man tänker efter. Jag har dock alltid fungerat såhär. Det kanske är en försvarsmekanism, jag vet inte. Jag skämtar om allt. Även riktigt tragiska saker i mitt liv. För ni får inte komma här och tro att jag inte varit med om jobbiga saker i mitt liv. Det brukar vara ert starkaste argument. "Klart du kan skoja om detta, du vet ju ingenting. Du har aldrig varit med om något". När jag läser en sådan kommentar blir jag nästintill förbannad. Ni skulle bara veta. Ni har ingen jävla aning. Men jag kan förstå att allt inte är kul. Och vissa saker är fruktansvärt känsligt. En bekant till mig gjorde drog ett väldigt rått skämt om Breivik för några veckor sedan. Jag tog väldigt illa upp, eftersom det kändes som att det låg något bakom det där skämtet. Att han ville träffa en öm punkt. Jag tar aldrig illa upp när folk skämtar, oavsett vad det handlar om, sålänge jag vet att de inte menar något illa. Det är där gränsen går för mig. Man kan skämta om allt sålänge man inte menar något illa. En balansgång kanske, det gäller att veta var man har människor. Så jag vill att ni ska veta det. Jag menar aldrig något illa. ALDRIG. Sen är vissa saker kul och andra inte. Vi har olika sorters humor och det är så det ska vara. Men tro aldrig att jag menar något illa.
