Dagens krönika publicerad i Landskrona City. Jag har ägnat de senaste dagarna åt att flytta. Fy i helskotta vad det är tråkigt. Det ska packas, bäras, packas upp och städas i en hel oändlighet. När man äntligen tror att man är klar, hittar man ännu ett skåp att tömma och känner för att skjuta sig själv i huvudet. Och sen råkar man stånga huvudet rakt in i kanten på en hylla så att huvudet börjar blöda. Eller det är kanske bara jag? Jag har i alla fall bestämt mig för att jag aldrig någonsin kommer att flytta igen. Jag skiter i om jag blir på smällen eller om lägenheten invaderas av möss. Då får barnet bo i garderoben med gulliga husdjur. Men tro inte att det är själva flytten med träningsvärk från flera dagars slit som avskräcker mig. Nej. Det är avsaknaden av Internet. Dessa dagar mellan två hem då bredbandet ännu inte börjat funka har varit hemska. Jag har känt mig totalt handikappad och faktumet att jag hade hela mitt liv i lådor på golven som jag fick leka hinderbana med gjorde liksom ingenting längre. Jag visste ju inte vad Blondinbella hade för sig. Det var när jag började fundera på om Facebooks logga var blå eller inte som det slog slint i hjärnan på mig. Jag måste ha Internet. Genast. Så jag traskade ner till närmsta möjliga affär och införskaffade mig ett mobilt bredband och höll paketet med ett järngrepp hela vägen hem. Sedan gick jag in på Aftonbladet och läste om en man som köpt en tavla för någon hundralapp och sedan upptäckte att den var värd 400 miljoner, jag checkade Facebook och dissade en kompis som skrev att folk skulle sluta prata om Big Brother med kommentaren att ”sluta prata om det själv då”, jag loggade in på bloggen och godkände några hundra kommentarer och sist men inte minst kastade jag några skräpmail som hamnat i mailinkorgen. Sen kunde jag luta mig tillbaka. Möbler, kläder, och saker i all ära. Det är först nu jag är hemma. • Ja till vår nya mycket fina lägenhet. • Nej till att det tar en evighet att packa upp alla saker.
