Varje kväll lägger Henri sig på min arm, kryper tätt intill mig och så berättar jag om hela vår dag från början till slut. Vad vi gjort, vad vi sett, vad vi ätit. "Mmm" instämmer Henri och upprepar vissa saker jag säger. Efter ett tag slutar han svara och jag hör att hans andetag blir tyngre och tyngre. Där ligger jag kvar länge innan jag smyger ut. Andas in hans doft. Känner hans lilla kropp intill min. Beundrar hans ansikte. Hans små händer. Känner mig rikast i världen. Det finns ingenstans jag vill vara än exakt här. Jag behöver inget mer. Ingenting. Att min pojke är trygg, frisk, mätt och hos mig är allt jag begär. Tänk att det finns så mycket elände i världen vi inte kan styra över. Sjukdomar, naturkatastrofer och olyckor. Och så väljer vi att skada varandra med vilje. Fy fan för mänskligheten.
