Igår hade jag precis hämtat Henri, tog denna bild och tänkte att det här botten. Det här är den absoluta botten av mitt föräldraskap hittills. Snart ska jag titta på denna bild och då ska det kännas som tusen år sen. Nu vänder det. Det måste det. Snart är abstinensen borta och livet kan återgå till det normala. Snart får vi sova igen. Märks att jag tänker på mitt liv som ett narrativ att jag ens tar en sån bild. Haha oh well. Jag skulle gärna vara en sån där som ammar ungen till den är 5. Som får rynkande näsor och "oj ammar du fortfarande"-kommentarer. Men det funkar inte med Henri. Han är allt eller inget. Nu har det gått några dygn och brösten ömmar. Hela kroppen skriker ammaaaaa. Kroppen vill. Jag vill. Henri vill. Men det går inte. Man pratar om att föda barn, men att sluta amma har för mig varit precis lika stort. Fan vad detta suger. Eller ja, det är ju just det inte gör. Suger. Är glad att jag inte visste att det var sista gången när det var sista gången för det hade ju varit för sorgligt. Jag saknar min bebis. Igår natt skrek han i tre timmar. Fick inte kontakt med honom. Han ville upp, ville ner, ville upp, ville ner. Slingrade sig. Blev en ostbåge. Tokig av frustration. Hjärtekrossad. Lade sig på golvet och ylade ut i natten. Ögonen svullnade igen av tårar. Gav upp efter tre timmar och åt några deciliter yoghurt. Sov en timme. Sen upprepade vi allt igen. Skrev till Sofie att nu drar jag. Jag bara drar. Lämnar det här. Häng med. Var ska vi åka. "Sicilien", svarade hon. Sicilien.
