Godmorgon! Har jag ens sovit något inatt? Jag vet inte. Har pratat om den där nattamningen tusen gånger, så förlåt för tjat. Men nu är jag redo att sluta på riktigt. Har gett det halvhjärtade försök tidigare, men gett upp halvvägs genom natten. För några veckor sedan började Henri bita mig, tidigare har det bara varit ibland men nu är det varje natt, flera gånger. Dessutom har han den senaste månaden börjat knipa i den andra bröstvårtan eller gräva i min navel samtidigt. Han blir galen om han inte får. Det gör ont och jag kan inte sova. Amningen är alltså inte förenad med något bra längre. Frågan är dock om det är ”taskigt” att ta ta bort nattamning i samband med förskolestart? Ska jag härda ut lite till? Igår flyttade vi ut Henris spjälsäng från vårt sovrum och satte in i hans rum. Han har aldrig någonsin sovit i den, så det betyder ingenting. Men det kändes ändå som ett stort steg. Var ska jag nu lägga överkast, prydnadskuddar och kläder jag inte orkar hänga in är frågan. Nästa vecka är vi två personer som jobbar heltid. Från och med nu kommer Henri ha ett egen liten del av sitt liv som inte vi är med på. Kompisar, konflikter, skratt och minnen. Utan oss. Och jag ska bli en som hämtar och lämnar på förskolan. Ser till att det finns ombyte. Frågar vad han ätit. När går känslan av att man bara låtsas över? Typ som när jag var föräldraledig och gick ut med vagnen. Såg andra med vagn och tänkte att de tänkte att jag var en av dem. Men det är jag inte. Eller. Jag känner alltid mig som en bluff. Som att jag inte hör hemma. Låtsas vara mamma. Snart kommer de genomskåda mig på jobbet också. Att jag egentligen inte kan något. Impostor syndrome kallas det, ”bluffsyndromet”. Är det inte så för alla? Låtsas ni inte?
