Jag gömmer mig på en flygplats. Det är ingen lätt uppgift då alla från företaget jag jobbar på cirkulerar omkring här i väntan på vårt flyg. Dom sitter på restauranger, luktar på parfymer, köar till dyra juicer. Jag passerar dom ibland och dom försöker säkert söka min blick för att heja, fråga hade du kul på middagen igår. Jag låtsas inte se dom, låtsas mycket upptaget titta på något annat. Jag har inte en enda liten droppe social energi kvar. Har inget att ge. Orkar inte. Kan inte låtsas. Jag går planlöst omkring, sitter vid en gate och väntar på flyg jag inte ska med, låser in mig i ett toabås. Är törstig men orkar inte köpa något att dricka. Då måste man prata. Betala. Ha ögonkontakt. Le. Säga tack. Ska jag köpa en dricka i en automat? För några år sedan var jag så besviken på mig själv när jag kände såhär. Vad är fel på mig. Varför är jag så tråkig. Varför är inte jag den glada, härliga och sprudlande personen. Den som är vän med alla. Den som alla gillar. Jag kan vara den personen. Jag är den ibland. Men sen tar energin slut och just nu finns det inte en droppe kvar efter att ha varit på konferens i 4 dagar. Jag gömmer mig tills jag orkar igen.
