Det här har varit en av de värsta skolveckorna i mitt liv. Dygnet runt har jag suttit med uppsatsen. Jag har knappt ätit eller sovit. Man skulle tro att vi kommit rätt långt då, men tyvärr inte. Vi har hela tiden kommit till en punkt då vi blivit tvungna att byta uppsatsämne. Det har varit olika saker som ställt till det, antingen så har frågeställningen inte blivit tillräckligt tydlig, eller så har vi inte hittat någon teori att knyta an till, eller så är ämnet inte tillräckligt "nytt", eller som nu senast när vi plötsligt insåg efter fyra dagars arbete på en jättebra idé att ämnet inte riktigt går att knyta till strategisk kommunikation. Igår var jag beredd att lägga mig ner och ge upp. Vi var så himla ledsna och vårt självförtroende var kört i botten. Helst så ska 80% av uppsatsen vara klar den 20 april och vi hade ingen aning om hur vi skulle lyckas med det när vi inte ens har börjat. Jag mejlade vår handledare och hon var snäll och träffade mig idag (Betty kunde inte följa med). Vi satt och pratade i över en timme och kom fram till en ganska bra vinkel på en av idéerna som jag presenterade för henne. Det känns genomförbart, men flummigt. Fast sen när är inte samhällsvetenskapliga saker flummiga. Hur som helst så SKA det gå. Men jag mår inte bra just nu. Det här är stress på en helt ny nivå. Jag börjar i alla fall se ljuset i slutet av tunneln, hoppas bara det är på riktigt denna gång. Orkar inte börja om igen.
