För ett år sedan idag rann det blod längs med mina ben när jag reste mig upp från sängen. Jag hade precis läst en notis på min telefon om att Trump var USA’s nästa president och jag tänkte att ja, det är rimligt, jag hade inte heller velat stanna där inne då. Sjukt hur hjärnan fungerar med lite humor i allt elände. Jag hade egentligen förberett ett ganska känslosamt inlägg till idag om allt det där som hände, men det känns inte rätt i magen att publicera. Jag känner mig för utlämnad. Dessutom är bara allt en stor dimma egentligen. November, december, januari och februari är bara ett stort hål. Jag minns ingenting. Ida visar mig saker som vi gjorde på jobbet under julen förra året och jag minns inte. Jag läser blogginlägg i mitt arkiv och ser bilder på mig själv, men jag minns inte. Det är som om jag inte var där. Såhär såg det tydligen ut exakt för ett år sedan. Snö redan nu! Skåne levererade.
