Jag sitter med hörlurar och tittar på Greys och F sitter bredvid och tittar på något annat. Att umgås med någon utan att egentligen umgås måste ju vara en av de bästa sakerna i världen. Vi har beställt nudlar på hörnet som är så starka att läpparna svider, dricker citronläsk och har den söndigaste söndagen på länge. Ehm ja. Jag började skriva det där 19.00, men jag kom visst inte längre och nu är klockan över 22.00. Fastnade i något diy-konto på Instagram. Det är sjukt hur mycket tid jag kan lägga på att titta på sånt. Diy, matvideos och sminkvideos är livet. Egentligen är alla klipp där någon gör något som snabbspolas så behagligt att titta på. Typ terapi? Jag hade till och med kunnat titta på någon som typ...viker tvätt. På den nivån är den. Tänk att se fina, färdigvikta högar växa i en snabbspolning. Eller någon som klipper gräsmattan, någon som städar eller någon som målar en vägg. Vad som helst bara det snabbspolas. Vad är egentligen grejen med det där? Så tillfredsställande! Eller är jag ensam här?
