Min farmor var en färgglad person. En gång när jag var liten tappade vi bort varandra på gågatan i Köpenhamn. Ett norskt par försökte hjälpa mig att hitta henne och efter att jag hade beskrivit hennes klädsel gick mannen för att leta medan kvinnan stannade med mig. Han kom snart tillbaka med farmor. Det tog inte många minuter. Han hade gått längs gågatan och kunde genast urskilja henne ur mängden. Det var inte många andra med leopardbyxor, leopardkappa, stort lockigt hår och lysande lila halsduk. Hela farmors garderob var i färg. Paljetter, fjäderboar, glitter och mönster. Ju mer desto bättre. Hon ägde inte ett enda grått plagg och ansåg att svart inte är en färg. Här är bild på henne från min kusins bröllop <3 Trots att min farmor var väldigt mån om sitt yttre upplevde jag aldrig henne som utseendefixerad på ett negativt sätt. Det var aldrig ångestladdat, hennes värde låg inte i hur hon såg ut. Hon tyckte det var kul med piff bara. I hennes värld var vem som helst fin, med lite glitter och färg. Hon var dessutom mycket väl medveten om att de flesta tyckte hon var för mycket, att hennes stil var mer tacky än classy. Men det spelade liksom ingen roll. Hon tyckte det var fint. Att vänta på att farmor skulle göra entré på nyårsafton och se vad hon hade på sig var min och mina kusiners stora höjdpunkt. Förutom kläderna och en färgglad extra-allt inredning älskade hon såklart smycken. Ingen hade mer smycken än min farmor. Jag har helt ärligt aldrig sett henne utan smycken. Farmor brydde sig inte om att det skulle vara dyra eller äkta smycken. Ju wowigare och blingigare desto bättre var hennes devis. Eller "juggel" som hon skämtsamt sa om sina smycken och "juggel-dama" som hon kallade sig själv. Juggel på norska betyder i princip "oäkta pynt". När farmor gick bort sparade vi alla hennes smycken för att dela upp dem, men vi har inte tagit tag i det förrän nu. När jag var i Norge i somras var det dags! Jag och mina fastrar gick igenom farmors smycken för att dela upp dem mellan oss. Då min pappa inte bär smycken fick jag representera honom. Först fick vi "syskonen" välja och sen fick alla kusiner välja. Min faster hade berättat att det var mycket, men jag anade inte hur mycket. Det var helt galna mängder. Många smycken fanns dessutom i flera olika färger och de flesta smycken tillhörde hel serie med halsband, armband och örhängen. Det var som en hel Glitterbutik. Jag ångrar att jag inte visste att jag ville göra detta blogginlägg då för då hade jag tagit fler bilder och även kunnat berätta anekdoter om vissa smycken som jag minns extra väl. Det här valde jag. Jag och farmor har inte samma smak på smycken tyvärr, haha. Så jag försökte välja sånt som jag tror att jag faktiskt kommer använda. Plus några smycken som jag i förväg visste att jag ville ha som minne. Som dessa tigersmycken. Jag minns de så väl. Jag var så fascinerad av dessa när jag var liten. Känner mig inte cool nog nu som preggo, men kan ni inte tänka er dessa tigersmycken sen till en svart klänning och röda läppar? Känns mycket hollywood-fruigt. Denna isbjörn-brosch har också sentimentalt värde. Farmor brukade ha den på sina kavajer och jackor. Har klappat den många gånger under min uppväxt. Det blev några halsband. En hel samling blad-smycken. Och örhängen! Tack farmor! 💜 Kan inte leva upp till din nivå med juggel, men färg och mönster – där försöker jag 🌈
