Jag hade egentligen tänkt stanna längre i Norge. Men igår sade kroppen ifrån och jag kände plötsligt att jag verkligen behöver komma hem och få vara ensam. Jag känner mig trött, "sjuk", känslig och orkar inte med mycket folk eller att vara social. Jag är sådär precis på gränsen ni vet. Jag är samlad, men skulle någon lägga handen på min axel och fråga hur jag mår skulle jag bryta ihop. Så jag åker hem istället. Klarar inte av att ge av mig själv på det sättet som det sociala kräver. Min utsikt just nu. Träden firar farmor med all världens färger på sina blad ? Det är många tankar som går igenom mitt huvud. Jag har förlorat en av de viktigaste personerna i mitt liv. Genom hela mitt liv har hon (och senare min faster) varit som en extraförälder för mig. Eftersom jag bott så långt ifrån har jag varit hos henne flera veckor åt gången när jag hälsat på och det gör såklart att man får en speciell relation. Jag är så ledsen för att vår relation de senaste åren inte var som den brukade och jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag måste avsätta tid. Att jag måste åka dit, att jag måste ringa. Ändå har jag inte gjort det. I alla fall inte tillräckligt. Det har jag skuldkänslor för idag. Jag vet att jag inte ska ha det och att det inte tjänar något till att tänka så nu. Men varför är man så dum? Varför väntar man tills det är för sent? Jag visste att jag inte skulle ha henne för evigt, men ändå tog jag aldrig riktigt tag i det. Det är helt obegripligt såhär i efterhand. "Farmor" står skrivet på varenda blad i min almanacka flera veckor tillbaka som en påminnelse om att jag måste ringa henne. Men ändå har jag inte gjort det. Jag har inget bra svar på varför. Kanske för att jag inte vet vad jag ska säga, inte klarar av att ta farväl. Kanske ville jag låtsas som att hon inte var sjuk. Vad säger man till någon när man vet att det kanske är sista gången man pratar med varandra? Ja, något i alla fall önskar jag såhär i efterhand. Men det är lätt att vara efterklok.
