Jag tänkte att det skulle vara så kul att idag, från ingenstans, berätta att jag tagit körkort. Men så blev det inte. Jag är så ledsen och besviken på mig själv och så irriterad över att det nu är två månader (+ teoriskiten igen) tills jag kan göra det igen. Jag ville ju vara klar nu! Det är så på tiden. Det är inte första gången jag misslyckas. Jag vet inte vad som händer med mig, jag är redo och jag kan. Men när jag ska köra upp blir jag så nervös att jag inte ens kan tänka klart och det enda jag vill är att göra allt rätt vilket gör att jag gör knäppa saker som att stanna vid väjningsplikt (och en gående som hade rött?!?) fast det inte behövs, ta fel körfält i cirkulationsplatser osv. Uppkörningsmänniskan säger att jag måste hem och bättra mitt självförtroende, att det är okej om det blir fel, att jag måste ta för mig. Ja, för det är ju verkligen en självförtroendeboost att faila. Vissa människor blir sporrade av att misslyckas, men för mig verkar det vara tvärtom. När någon har sagt att jag inte var bra nog för att få körkort, så jag identifierar mig med det och känner mig sämre på att köra bil än innan jag körde upp. Vilket jag egentligen vet inte är logiskt, men det är så det känns. Jag var nästan bättre på att köra bil innan jag kunde alla regler och vad som gäller i olika lägen. Nu vet jag inte vad jag håller på med. Vill bara göra allt rätt, men gör fel och förstår inte varför. Om inte någon kan fixa så att man kan installera en kamera i sin bil när man övningskör hemma som de kan titta på och se att jag faktiskt kan egentligen vet jag inte hur jag någonsin ska klara det. Kan inte hantera pressen. Jag är sämst och jag är besviken och så ledsen på mig själv för att jag är sämst. Jag berättar det här bara för att ni ska veta varför jag inte är här. Orkar inte. Noll inspiration till någonting. Jag vill bara ligga i soffan, äta godis och gråta. Så det ska jag nu. Puss!
