Ni vet när man ser något varje dag och liksom inte "ser det längre". Man blir hemmablind. Det har hänt oss. Jag träffade min seminariegrupp utanför en föreläsningssal som vi alltid är i och plötsligt så liksom går det upp för oss vad tavlan som hänger utanför salen faktiskt föreställer. Elisabeth läser vad tavlan heter. Alltså den är ju helt sjuk? Jag har gått förbi den här tavlan i snart tre år, men först nu ser jag. Jag förstår inte? Varför hänger man upp den här? Det syns inte så bra, men både kvinnan och djuret gråter, det rullar tårar från deras ögon. Och inte att förglömma den där lilla nakna filuren som flyger runt. Alltså va? VA?!
