Denna helg har verkligen gått i söthetens tecken. Jag har hängt med världens bästa bebis OCH fått mysa med hundvalpar. Alltså hur bra?!? Helst av allt hade jag velat att någon bara hällde hundvalpar på mig. Finns ju inget bättre än små vaggande (ni vet när de knappt kan gå) och busiga hundvalpar. Åh <3 Men bebisar är också bra. Min kusinbebis älskar att bli skrämd. Haha, så random. Och så älskar han den norska barnvisan "Lille måltrost". Jag kan inte riktigt texten, men det funkar med mina påhittade verser också. Får lära mig den till nästa gång. Han är så söt att jag bara vill krama sönder honom. Brukar ni också känna så? Självklart gör man inte det, men man får en känsla inuti i sig att man bara vill bita eller krama jättehårt. Jag läste någonstans varför det är så. Jag har tyvärr glömt var, men om någon vet så länka gärna. Det var för att hjärnan försöker "jämna ut känslorna". Det blir liksom för mycket och de behöver jämnas ut med en motpol. Precis som att man kan börja gråta när man är glad kan man bli lite "aggressiv" när man ser någon man tycker om. Låter ändå ganska rimligt. Eller vad tror ni?
