Igår gick vi igenom farmors saker. Det är fortfarande så konstigt att vara i hennes hus utan att hon är där. Jag kände hennes närvaro i rummen och saker låg fortfarande där hon lämnade dem. När vi satte oss ner vid hennes matbord för att äta var det som att det saknades någon. Såklart saknas det någon, men det var som att hon skulle dyka upp närsomhelst, som att hon bara var på toaletten eller ute och hämtade tidningen. Men jag vet att det tar tid att vänja sig. Det är som när min hund dog när var liten och jag i flera veckor efteråt såg henne i ögonvrån och faktiskt fortfarande till dagens datum aktar tassar och svansar när jag stänger dörrar. Jag stod bland färgglada blusar och leopardmönstrade halsdukar och det blev så tydligt för mig att vi allihop en dag ska dö. Och kvar är våra saker. Rester och ledtrådar av den vi en gång var. Vårt hem, våra saker och minnen finns kvar, men inte vi. Det blev så tydligt att någon en gång ska stå där bland mina saker. Det som en gång var så värdefullt för mig är då upp till någon annan att spara, slänga eller sälja. Jag tänker att det är en viktig del av sorgearbetet och är glad att jag åkte upp för att vara med på det. Men idag är jag helt psykiskt dränerad. Jag sitter på bussen på väg hem igen nu. Vid 17.00 är jag hemma och då tänker jag att jag ska ta en dusch, äta något gott och göra absolut ingenting. Jag är så tacksam över att jag har min blogg att skriva av mig på och att ni vill läsa. Det är terapi. Hörs imorgon!
