Något som jag inte vet om jag berättat för er är att F pratar i sömnen. Inte varje natt och det är inte alltid jag minns det, men minst en gång i veckan vaknar jag av att han väcker mig och pratar om helt obegripliga grejer. Det värsta är att jag själv är så yrvaken när han väcker mig att jag inte kopplar att det är sömnprat, utan tror det är på riktigt varje gång och oftast blir jag så frustrerad att jag säger "va?!" tusen gånger och till slut väcker honom. Eller som de gångerna han säger att jag är sen till jobbet och måste skynda mig (det är hans vanligaste sömnprat) och jag rusar upp och börjar stressa iväg. Inatt väckte han mig och frågade om jag var jag. ”Är det du Regina”, frågade han. Jag blev irriterad och röt tillbaka att det är väl klart det är. Vem skulle jag annars vara?? Några timmar senare väckte han mig igen och sa att jag var tvungen att hämta en hink. "Varför då", frågade jag. "För att jag har kroppen full med grus". Inte ens här greppade jag att det var sömnprat, utan studsade upp för att hitta en hink. Yrvaken och förvirrad som jag var hittade jag dock ingen. Han tjatade och tjatade om sin hink och jag vädjade till att han väl kunde spy i toaletten, som normala människor gör. Hinkhämtarn’. Nu är jag på väg till jobbet. Det känns som måndag, så jag blev väldigt glad precis när jag insåg att det är fredag. Hela veckan har varit helg känns det som, och nu är det helg igen. Inte illa.
