Häromdagen skulle F ta något i min väska och frågade sedan skämtsamt (om än lite hånfullt) om jag använder min väska som papperskorg: "Här var det ju bara skräp", sa han. Nej. Fel! Inte skräp. Det är papper. Jag har nämligen ett syndrom som kan fortkortas TBSS. Tvångsmässigt Behov av att Samla Servetter. Om jag är på Pressbyrån, Espresso House, eller egentligen var som helst tar jag alltid med mig några servetter och lägger dem i min väska. Man vet ju aldrig när man är i behov av papper och det är ofta ska jag tala om. Det värsta som finns är ju att behöva papper och inte ha något. Därför har jag alltid hela väskan full. Mycket praktiskt och framförallt rimligt. "Men så många servetter behöver man inte", menade F. Ja okej. Det kan jag väl kanske hålla med om. Ibland är liksom halva väskan fylld med papper. Ibland får jag gå runt med en väska en modell större endast för att få plats med alla mina servetter och då är det möjligtvis en liten aning onödigt. Men ändå. Better safe than sorry. "En dag kommer du vara i behov av en servett och då kommer du tacka mig", sa jag. Förutspått och hänt. Igår hände det. Toalettpappret tog slut! Inte en enda liten ruta fanns kvar. "Neeej, vi har inget papper", utbrast F. Åh nej. Tääänk om bara en av oss haft sinnesnärvaro nog att spara servetter och lägga i sin väska? Mm. Just det.
