Jag är konstant stressad just nu. Det är den stressigaste perioden på hela året på jobbet. Och till helgen är det 1 års kalas. Drömmer att jag glömt svara på viktiga mejl, att jag räknat fel på budgeten, att jag glömt tårtorna till Henris kalas. Har drömt att jag glömt någonting kalasrelaterat varenda natt i en vecka. "Vad glömde du denna gång", frågade F imorse. "Saften", svarade jag. För exakt ett år sedan idag var jag på BB med ett urinprov som såg ut som rödvin. De kunde inte helt förklara vad det berodde på, men skickade hem mig med orden att vi ses snart igen. Tre dagar senare låg han på mitt bröst. Varm, sladdrig. Gigantiskt stor, tänkte jag. Men sa ändå heeej oj vad liten du är för att det liksom var så jag föreställt mig att jag skulle reagera. Tänker hela tiden att vi ska ha 1 års kalas för Henri i helgen. Men det är nog ändå oss själva vi firar. Ett år som föräldrar. Obegripligt länge. Tänker fortfarande inte på mig själv som mamma, som ”en av dom”. Undrar hur många år det krävs. Kanske aldrig händer. Läste en gång att man bara har små barn i 4 år. Och nu har ett år av de fyra gått. Så sorgligt. Det tänker jag på när det är jobbigt. 25% är redan avklarat.
