Showen igår. Wow! Jag hade hört på förhand att det är många som blir rörda, att man växlar mellan att gråta och skratta. Så kände inte jag. Jag grät faktiskt inte alls och då är jag en person som har nära till tårar. Jag blev mer rörd på ett power-sätt. Blev upplyft liksom. Jag kände mig dock nära till gråt när jag kom in på arenan och såg allt folk. Tyckte det var så fint att alla var där för henne. Att så många människor med (antagligen) vettiga åsikter var samlade på samma plats. Blev så överväldigad över det. Skrattade gjorde jag däremot. Mia bjuder på sig själv och är duktig på att blanda humor, med allvar. Det var show, musik och anekdoter. Två och en halv timme gick fort. Jag kände igen mig i mycket av vad hon pratade om, exempelvis det här med att spela en roll och agera så som förväntas av en. Istället för att lyssna till vad man verkligen vill. Vem man verkligen är. Mer än så ska jag inte skriva så att jag inte avslöjar något för er som ska se föreställningen. Men jag kände verkligen när jag gick därifrån att nä inte jag heller. Jag har inte heller ett jävla fuck kvar att ge. Det räcker nu.
