För en vecka sen skulle vi packa ihop oss i bilen för att åka till Norge. Packade kvällen innan och åkte efter jobbet. För att slippa massa extra mil åkte jag med barnen till F's jobb. Hade inte med oss vagnen för att få plats med pappas saker i bilen. Så jag tog Thea i sele och Henri i handen. Framme i Ängelholm där F skulle hämta. Henri tar gärna bild på mig när jag frågar, men endast EN och absolut inte fler. Ja och den där bilfärden då. Henri var en dröm. Men Thea som hatar att åka bil skrek fyra timmar i sträck. Haha tur vi är vana. Jag och F konstaterade för typ första gången sen Thea kom att japp, nu har vi börjat om.Om fyra år! Då kanske vi faktiskt kan föra ett samtal i bilen. Barnen somnade till slut äntligen. Även Henri som inte tycker om att sova i bilen. Jag försökte reda ut hela Paradise hotel-skandalen från 2021 (med nya insikter från SVT-dokumentären som kom nyligen) för F då plötsligt en grävling sprang ut framför bilen!Och ja. Det var den grävlingen om man säger så. Den blev till en blodig konfetti. Fy det var så vidrigt. Vi skrek rakt ut och på något magiskt vis vaknade inte barnen som tur var. Stannade vid gränskontrollen där det är ordentligt upplyst för att kontrollera bilen. Det gick bra förutom att plastkåpan under bilen hade lossnat och lite sprickor framtill. Anyway. Vi kom fram till slut och inga fler grävlingar förorsakades. Ny dag! Hade massa saker att fixa inför minnesstunden. Bland annat framkallade vi en bild på min pappa och satte i ram, skrev ut program jag gjort och handlade blommor, dryck osv osv. Vi alla stod och gjorde blomdekorationer hela kvällen. Köpte hans favoritgodis <3 Så var det dags. Så märklig grej att göra sig fin inför. Det kändes jätteviktigt att vara fin samtidigt som det inte kändes viktigt ALLS. Jag och min gulliga familj i svart och rött. Jag hade på mig en gammal klänning jag brukar ha på nyår, Thea hade en ny klänning från Vinted och Henris skjorta hittade jag på Lindex. Min hårklämma i form av röda rosor är från Becksöndergaard. Den hade han älskat! Jag gjorde ett stort rött hjärta från mig och Frédéric och ett litet vitt hjärta från barnbarnen. Blev så fint. Älskar verkligen hur det röda hjärtat blev, liksom inte perfekt och lite vilt precis som pappa skulle gillat. Men haha att göra såna dekorationer är en typ av pysselgrej som inte passar min personlighet. Fick panik på allt pill och när alla skulle lägga sig i och ge tips. Ville bara bli klar. Skar mig ganska ordentligt i tummen och skar rosorna för korta så de trillade av hela tiden. MEN MEN. Min kusin Mathias höll i minnesstunden och höll ett långt otroligt fint tal om min pappa. Det var vackert, sorgligt, värdigt och roligt. Ingen kunde gjort det så bra som han. Charlotte berättade för Henri att morfar låg inuti urnan och han var såklart så nyfiken på hur det gick till. Han ville så gärna öppna. "Kan jag inte bara få se hans huvud i alla fall mamma". Längst ner till höger i bild är mitt kusinbarn Lion som hade på sig hans hatt <33 Efter minnesstunden åkte vi hem till min faster och efter en stund kom maten. 20 pizzor hade jag beställt! Hehe. Och familj och vänner hade hjälpt till att göra cheesecakes. Om man bläddrar genom pappas instagram är säkert 30% av innehållet poster om när han gjorde cheesecake. Det var det bästa han visste. Det var viktigt att pynta fint med gelé och bär ovanpå. Postar inte bilder på själva minnesstunden eller gästerna som ni märker. Men här är jag och Thea, hej! Det kom så så mycket folk och jag uppskattar så mycket alla bilder de tog med till mig och historier jag fick höra. Hans bästa kompis höll ett så fint tal som jag tar med mig i hjärtat. Denna bild får summera resten av dagarna. Henri lärde sig cykla! Han har en balanscykel som han flyger runt på dagligen, men ingen cykel med trampor. Jag har tänkt att när det väl att dags lär han sig på nolltid. Mycket riktigt. Tog kanske en kvart. Nu får vi ta tag i att köpa en cykel till honom. Jag och mina två pappor. Min styvpappa till vänster och min biologiska pappa till höger. Min styvpappa gick bort när jag var 12 och jag kände då på många sätt att jag inte fick sörja honom på riktigt för det var ju inte ”min riktiga pappa”. Jag tänker mycket på det nu, hur mycket det betyder att få sin sorg erkänd. I alla fall när man är tolv. En stor kram till lilla Regina.
