Alltså FYFÖR vilket regn jag stötte på igår. Bestämde mig för att promenera hem från tåget och det började småregna lite vilket var lugnt, men helt plötsligt bara vräkte himlen ner. Jag hann inte ens ta skydd innan hela jag var genomblöt. Det var inte lönt att försöka hålla sig torr eller kämpa emot, så jag gick all in och hoppade i vattenpölar och grejer den sista biten hem som om jag vore fyra år igen. Bara "ok, låt det regna då!!! Ni ska minsann få se på blöt!!" (ja regnet är tydligen en Ni?). Maktförskjutning typ. Här skulle regnet förstöra min dag, men nä. Just nu sitter jag på tåget på väg till jobbet. Det är försenat, men bryr mig inte eftersom det är fredaaaag. Woop! En hund sitter och ylar/skäller/"gråter" och jag ser hur mina medresenärer är irriterade. Jag blir dock mest varm i hjärtat och vill gå bort och trösta. Hade det varit ett barn hade jag inte känt så. Alltså vad är det för fel på mig? Varför har jag världens modersinstinkt med hundar, men inte med barn? Förändras det? Kan man reparera?
