Ibland blir jag så trött på mig själv. Varför sätter jag mig själv i knepiga situationer? Igår skulle jag på en behandling efter jobbet. Jag hade bokat laserbehandling för att ta bort hår (jag återkommer om det funkar så att ni inte lägger era pengar på något i onödan, så dyrt!) och inför besöket mejlade kvinnan mig och skrev att jag skulle ta med något att lyssna på under tiden så att jag slapp höra maskinen och för att det inte skulle bli så långtråkigt. Det tar nämligen två-tre timmar att behandla benen, så lite underhållning är på sin plats. Sagt och gjort, jag laddade ner en podcast och var redo för behandlingen. "Har du med dig musik", sa kvinnan när jag kom in och jag nickade. Men när jag skulle sätta igång den upptäcker jag att det inte fanns ett hål till mina hörlurar! Jag har ju en ny telefon och jag har väl inte direkt missat allt snack om att iPhone 7 numera har trådlösa hörlurar, men jag har inte tänkt på det. Så jag tog med mig vanliga hörlurar som jag såklart inte kunde använda. "Oj, min telefon har ju inte uttag till hörlurar" sa jag. (Okej, verkar ju inte alls trög??). "Men det är lugnt, jag tar min arbetstelefon istället", sa jag, och hämtade den i omklädningsrummet. Men till min fasa upptäckte jag att batteriet hade tagit slut och att den hade den hade dött. Ok, det är här min logik är helt jäkla märklig. Vet ni hur jag löste situationen? Jo, jag satte i hörlurarna i den döda telefonen, tog med den in och LÅTSADES LYSSNA i två timmar. Alltså vem gööööör såååååå? Hon frågade vad jag lyssnade på och jag kom bara djupare och djupare in den dumma lögnen. Varför inte bara säga som det var? "Telefonen dog tyvärr, men det gör ingenting, jag kan ligga här, behöver ändå koppla av lite". Istället ligger jag och låtsas lyssna på en död telefon. Normalt. Verkligen.
