Alltså jag har en bild av mig själv som en sån där norsk friluftstjej som älskar att vandra i fjällen, upptäcka naturen och skulle helst vilja odla min egen mat om jag fick välja. "Jag kanske ska göra en Jonna Jinton och bosätta mig långt ute i ingenstans och blogga om det??" har jag tänkt flera gånger. Sån är jag. INTE. Min kompis Hannah frågade mig om jag ville hänga med och plocka svamp igår. Vilket jag jättegärna ville. Det var inte förrän vi var i skogen jag insåg att: 1) Jag är rädd för precis allting i skogen. Insekter, bäckar (kan ju vara kvicksand!!) och eventuella björnar. Men mest insekter. Bara vetskapen om hur många spindlar som fanns runt omkring mig gjorde mig snurrig. Ett tag blev jag även nervös över att råka stöta på en ännu oupptäckt aggressiv människostam... Ni hör ju. Helt rimliga rädslor i en liten skog i Skåne. 2) Jag kan absolut ingen-himla-ting om svampar. Verkligen ingenting. Var växer dom? Vilka är ätbara? Blir giftiga svampar ätbara om man bara tillagar dem först? Hur ser kantareller ut nu igen??? Hur plockar man svamp? Skär man av dem? Drar med hela roten? Som tur är finns ju google. Jag har alltid inbillat mig att kantareller dyker upp som fields of gold. Att man hittar en magisk plats mitt i skogen där ett täcke av guld (= kantareller) uppenbarar sig. Så är det ju INTE kan jag konstatera nu. Eller ja. Kanske någonstans. Men inte där vi var i alla fall. Det är en liten enstaka kantarell här och var och om man ska upp i mängderna som jag ser folk har i sina korgar på sociala medier måste man nog gå runt och plocka i tio timmar minst. Jag börjar fundera på om folk i mitt flöde går och köper dem på Ica och sedan lägger dem i en korg och låtsas ha plockat dom själv??? I alla fall. Häng med på gårdagens svampplockar-äventyr: Vi styrde kursen norrut och svängde sedan höger och vänster lite på måfå. Jag vet att man kan ladda ner en app och i förväg se var det finns störst chans att hitta svamp. Men det vore ju så roligt att upptäcka ett eget svampställe! Så vi bestämde oss för försöka oss på det. Efter ungefär en timme hittade vi en liten väg som ledde in i en skog och där gick vi in. Så redo! Vi gick och gick och gick. Men hittade inga svampar förutom denna sort som jag av instastory fick veta att jag ABSOLUT INTE SKULLE PLOCKA, så jag slängde alla jag lagt i min korg. Det är tydligen en av Sveriges mest giftiga svampar. Tack alltså. Hannahs hund Ozzy gjorde oss sällskap. "Hitta svampen", sa jag, men han var inte till någon hjälp alls. Men söt. via GIPHY Till slut bestämde vi oss för att ge upp och gå tillbaka till bilen igen. Jag hade pinnat var vi satte bilen på kartan i telefonen, men oavsett hur mycket vi gick kom vi inte närmare! Vi gick och gick, men GPSen i telefonen rörde sig inte alls. Till slut upptäckte vi att det dåliga nätet hade gjort att den hade fastnat och vi hade gått åt fel håll! Jag började få panik och föreställde mig hur solen skulle gå ner och vi skulle vara fast där i skogen och inte hitta ut. Men till slut hittade vi bilen igen som tur är! Då bestämde vi oss för att köra på ett säkert kort istället och körde till Osby där vi fått tips om att det fanns massor av kantareller. Massor var väl kanske att överdriva tyckte vi, men lite hittade vi i alla fall. Såhär såg resultatet ut! Så dåligt blev det ju inte : )) Sen åkte två trötta och hungriga tjejer hem igen. Jag duschade av mig alla (inbillade) småkryp på min kropp och lade mig sedan i soffan tacksam över att jag inte behöver bo i skogen. Men såhär dagen efter känns det kul ändå. Jag tänker att jag ska vara Sveriges mest skillade svampplockarperson nästa år. Skam den som ger sig.
