Jag skulle svara på en fråga, men det blev visst en lång text om hur jag tänker om skönhet, behandlingar, ideal och konsekvenser. Hur tänkte du innan du påbörjade laser behandlingen? Jag har bara läst om så himla många kvinnor som senare i livet fick hårtransplantationer pga att de hade lasrat bort allt hår (t.ex armhåla och mellan benen specifikt har jag läst om)… Liksom att tiderna ändrade sig och när de blev äldre/det inte var mode längre så ville de ha håret igen.. Därför tänker jag att jag inte vill göra någon permanent borttagning, för t.ex ville jag ju ha tunna ögonbryn i tonåren men det vill jag ju inte längre :’D Man ändrar ju sig! Utöver det så har jag hört att just laser funkar bäst på de med ljus hud men mörkt hår, men har inte du ganska ljust hår? Svar: Oj! Det har jag inte hört om, men sånt är ju såklart alltid en risk när man gör något som är permanent. Därför skulle jag inte göra områden som jag skulle kunna ångra, som exempelvis ögonbrynen. Jag har både ljust och mörkt hår, men enligt kvinnan som gör laserbehandlingen så kan lasern (Epilia RF) fungera på ljusare hårstrå också. Det är dock svårt att säga om allt hår kommer att försvinna, men det kommer i alla fall bli mjukare (mer fjun än hårda hårstrå liksom) och det är jag okej med. Hur jag tänker? För mig har det här med att raka sig varit ett störigt moment så länge jag kan minnas. Håret växer ut på en kvart känns det som och jag får alltid röda prickar oavsett hur jag gör. Jag har provat olika metoder, krämer och även vaxning, men jag orkar inte hålla på med det. Jag tycker det är så tråkigt och det skulle vara skönt att slippa. Man kan fråga sig varför jag håller på att ta bort hår då jag uppenbarligen tycker det är så tråkigt. Jag har inget bra svar på den frågan mer än att jag inte vill ha det där. Jag gör det för min egen skull, men självklart är jag med största sannolikhet påverkad av rådande ideal och patriarkat. Jag hade ju säkert inte ens tänkt i dessa banor om inte jag fått "lära" mig sedan barnsben att kvinnor ska vara hårfria och lena (förutom på huvudet och ögonfransar, där jäklar ska det vara hår, men ingen annan stans nejnejnej). Att ta bort hår permanent är något jag har velat göra länge och alltid tänkt att jag ska ta tag i när jag har råd. Jag är ganska övertygad om att jag inte kommer att ångra att jag tog bort hår på benen och jag är dessutom väldigt säker på att det modet inte kommer att försvinna. Det jag kanske kommer att ångra i så fall är att jag tog bort håret under armarna. Det har aldrig egentligen stört mig, utan det var mest "ska jag göra benen kan jag lika gärna ta det också". Något jag dock tänkt mycket på och haft lite ångest över är vilka signaler det kommer ge eventuella framtida barn. Jag vill inte på något sätt överföra min ytlighet på mina barn och jag kommer göra mitt bästa för att skona dem från "samhällets krav". Vad sänder det för signaler till en dotter att jag tagit bort hår? Hur kommer hon tänka om sin egen hårväxt när hon kommer i puberteten och jag inte kan vara ett gott exempel och visa att det är normalt? Men jag hoppas att jag kan väga upp det med bra värderingar och faktumet att man får lov att göra precis vad man vill med sin egen kropp, man får se ut hur man vill och det ska andra skita långt i. Man är bra precis som man är och hur man vill se ut, det ska ingen döma en för. Man ska inte skämmas för att man blivit påverkad av samhället (eller inte), man har rätt till att se ut precis hur man vill utan att behöva bemöta dubbelbestraffning eller shaming. Vad gäller konsekvenser är det bara det jag oroar mig över, vad det förmedlar och att det förstärker samhällets ideal. Det tänker jag mycket på vad gäller bloggen också. Ska jag blogga om sånt här, eller ska jag inte det? Jag tror jag landar i att jag inte ska det. Jag vill att min blogg ska vara en paus från sånt, en plats utan ångest. Jag vill INTE trigga någon. Jag vill inte att någon ska börja fundera eller få komplex över sin egen hårväxt på grund av något jag skrivit. Men samtidigt tänker jag att det kanske är viktigt att man är ärlig om sådana saker. Att man pratar om det. Att folk förstår att människor egentligen inte är "perfekta". Men hur gör man det utan att riskera att skapa komplex hos någon? Smink, hårfärg/frisyr, smycken eller kläder ser jag dock som en annan sak då det för mig mer är sätt att uttrycka sig själv och det har ingenting med samhällets ideal att göra. Självklart lite, men ni förstår säkert hur jag menar. Att jag målar naglar är exempelvis något som jag endast gör för min egen skull och jag har inte något undermedvetet behov av att göra det eftersom att jag inte känner mig "bra nog", och marknadsföringen av nagellack får mig inte heller att må dåligt eller känna att jag måste "förändra mig". Det är möjligtvis problematiskt ur konsumtionssynpunkt, men det påverkar inte min självkänsla. Guldiga ögonlock, knallrosa läppstift och glittriga saker gör mig glad. Vad gäller bantning, träningshets, ingrepp och så vidare är det en helt annan sak. Berätta gärna hur ni ser på allt det här. Kom ihåg att en ensam person aldrig bär ansvar för något och att vi aldrig ska skamma någon (ingen har gjort det, men viktigt att påminna sig om). Kärlek, förståelse och respekt all the way <3
