När jag var och fixade naglarna senast påpekade nageltjejen att jag har en förhårdnad på mitt högra långfinger. ”Jobbar du mycket med händerna?”, undrade hon. Ehhh nä? Alltså jag skriver ju mycket, men det ger ju knappast en förhårdnad just där och bara på långfingret. Lilla gulliga förhårdnaden. Förlåt för mina fula naglar. Ska åtgärda detta, promise. Jag har funderat länge på vad det här kan tänkas bero på. Har jag en konstig vana? Använder jag något verktyg i vardagen? Sedan slog det mig. Det är när jag äter! Jag pressar in kniven/gaffeln i långfingret när jag äter så pass att jag har ett hack i fingret efteråt! Och det har såklart skapat en förhårdning. Hah. Mina fingrar är minsann inte dumma. Men för att det här inte ska se knäppt ut i framtiden när förhårdningen blir ståtligare och ståtligare ska jag försöka variera hur jag håller bestick. Eller kanske sluta hålla så himla hard core? Jag vädrade mitt problem med Ida som visade hur hon håller och hon håller tydligen mellan långfingret och ringfingret. Alltså hur märkligt? Visst håller man väl ändå en gaffel mellan pekfinger och långfinger? En annan sak vi också kom fram till är att vi har iPhonefingrar! Vad är det då undrar ni kanske. Jo såhär: När jag håller i telefonen har jag lillfingret undertill för att liksom ha stöd och med tiden har tydligen lillfingret blivit krokigt. Svårt att fånga på bild, men vänstra lillfingret ser inte ut såhär. Och kolla på Ida. Hon har fått en grop! Det blir intressant att se hur evolutionen hanterar det här. Om tvåhundra år kanske vi har extremt krokiga lillfingrar för att kunna hålla våra smartphones bättre? Eller då finns det säkert inte ens smartphones i och för sig... Det kommer väl vara inbyggt i armen, eller så kommer vi ha ett chip i hjärnan som tillåter oss att se den digitala världen likt en projektor framför oss hela tiden? Den som lever får se.
