Den där signaturen längst ner på min sida i Veckorevyn. Ni ska bara veta hur länge jag övat på den. Jag minns då för fyra år sedan när jag fått mina första tusen läsare. Jag var lyrisk! Varje gång skolan samlades i aulan tänkte jag att mina bloggläsare var lika många som alla i aulan. Så många var de! Så jag gick hem och övade på min signatur. Tänkte att det skulle komma till användning. Men den kom aldrig till användning. Aldrig har jag fått skriva den någonstans. Inte ens när de där tusen förvandlades till hundratusen fick jag skriva den. Men nu! Nu fick jag skriva den!
