Helgens kantades av existentiell ångest. Jag har haft det mycket på sistone. Vet inte om det är för att jag fyller 30 nästa år eller vad det är. Funderar dagligen på vad jag vill, vem jag är och hur jag vill leva. Känns som att jag borde veta det nu liksom. Blir också extremt stressad av att andras liv går framåt. Jag har alltid varit en person som unnat andra saker och det gör jag fortfarande innerst inne. Men känner samtidigt att jag blir lite bitter och väldigt stressad som sagt. Kan inte alla bara chilla tack. Men något positivt som hände i helgen är att läkarna ÄNTLIGEN luskade ut vad som är fel på mamma. Att hon legat på sjukhuset så länge har nog varit jobbigare för mig än jag insett. Jag har haft inställningen att cancern bara är något pissigt hon behöver gå igenom, att det snart är över och då är allt bra. Det går ju inte att tänka på något annat sätt. Men efter en vecka med alla möjliga undersökningar, mängder med olika antibiotikakurer och en sänka som bara steg började jag bli riktigt orolig. Det gick upp för mig hur allvarligt det här är ändå. Tänk om läkarna säger att de provat allt, att det inte finns mer att göra. Vad gör man då? Men nu vet de. De ska ha läkarkonferens idag och förhoppningsvis får hon komma hem idag. Sen får vi se hur det blir mer resten av behandlingen. Men det viktigaste nu är att hon får komma hem. Håll tummarna! Jahapp. Detta blev ett ganska nedstämt måndagsinlägg. Men så är väl livet ibland antar jag. Denna vecka ska jag jobba, jobba, jobba och dricka lite glögg också hoppas jag. Tre veckor kvar av året nu, kämpa på! ☃️
