Måndag idag. Jag har bara knappt två veckor kvar på mitt nuvarande jobb nu vilket känns jätteknäppt. Än så länge känns det relativt lugnt, men jag vet att jag snart kommer att bli ledsen och drabbas av separationsångest. Jag hatar avsked och har alltid gjort. Studenten och min examensdag minns jag som sorgliga dagar snarare än glada exempelvis. Jag gick som ett skal i skolans korridorer sista veckan och tänkte på att jag aldrig mer skulle äta den där pastan i cafeterian och aldrig mer åka hiss upp till föreläsningen. Allt som var "sista gången" var jobbigt. Det var alltså inte bara stora saker som att jag inte skulle träffa mina klasskompisar varje dag som kändes jobbigt, det var på pasta-nivå. Men jag försöker tänka att livet hela tiden är föränderligt, att det inte är något vi kan påverka och att det är något bra. För att vi ska komma framåt måste saker förändras. Jag försöker också (råd från mamma) fokusera på allt jag fått, inte vad jag förlorar. Försöker vara tacksam mer än jag är bitter. Hon jämförde det med när en hund går bort. Det är klart man ska sörja, men man måste komma ihåg att uppskatta tiden man fick med den och inte bara att den är borta. Att den är borta är priset man fick betala för att man fick ha den. Det här gäller ju egentligen allt i livet, som när närstående dör eller relationer tar slut. Fast det är ju helt rimliga saker att få separationsångest och må dåligt över. Saker som att jag aldrig mer kommer få höra "välkommen in" när jag blippar min nyckelbricka på dörren in till jobbet kvalificerar nog inte. Vaad äääär feeel på miiiig. Nåväl. Tack för alla grattis! Så kul att ni hejar på mig!
