Fick en riktigt dålig start på veckan. Henri var ledsen och arg från att han vaknade till att han somnade. Fick bära honom gallskrikandes och sprattlandes över axeln till förskolan och när jag hämtade var han precis lika skogstokig. Ville absolut inte hem. Allt var fel, han ville ingenting. Vi tragglade oss igenom eftermiddagen och sen tog nattningen två timmar. Det påminner mig om hur livet var förr, när varenda dag var sådär. Tack och lov att det inte är så längre. Nya tag imorgon! Inte lätt att vara två år. Eller 34 för den delen. Jag är inne i en period då jag är så trött på mig själv. Tycker jag är tråkig, pinsam, dålig, ful och trög. Jag undrar hur jag kan ha kompisar. Hur jag kan ha ett jobb. Självhatet vet inga gränser. Men mest är det kanske den överdrivna självcentreringen som är orimlig. Precis som att någon faktiskt tänker på mig lika mycket som jag gör? Ibland är det en skön insikt ändå, att ingen bryr sig. Alla tänker bara på sig själva. Insåg idag att jag blivit en sån som jag lite såg ner på förr. En sån som ser fram emot saker. Som lever för helgen och kul grejer som ska hända och vardagen i övrigt bara mest är något som man tar sig igenom. Usch så tragiskt. Eller är det? Kanske är lite härligt att se fram emot saker också. Just nu längtar jag efter min och Henris julledighet som kommer vara LÅNG. Jag ska våga mig på att åka själv med honom till Norge igen har jag bestämt. Skräckblandad förtjusning inför det i och för sig. Men mest längtar jag efter julens festligheter. Först julafton som vi ska fira i Köpenhamn hos F's bror. Och så klart årets grand finale: nyårsafton. Ska ha på mig något tight och glittrigt ✨
