Min telefon blinkade varm av kondoleanser igår. Från följare, kompisar och till och med expojkvänner. Matthew Perrys död fick dem att tänka på mig. Jag delade nyheten med F när han vaknade. ”Oj hur känns det”, frågade han. Det är ganska fint ändå att min relation till en fiktiv person, Chandler, anses så på riktigt att folk tänkte på mig igår. Det fick mig att tänka på min styvpappa, när han dog när jag var liten och ingen fanns för mig i min sorg. Skammen jag kände över att sörja honom. Som att jag gjorde något fel. Jag hade ju en riktig pappa och min styvpappa hade inte varit min styvpappa på flera år. Självklart kan det inte jämföras med en skådespelares död. Men som sagt var det fint att få lov att bli lite nedstämd igår. Serien Vänner har varit en stor och viktig del av mitt liv. Kanske min i särklass bästa vän genom livet. När jag bodde själv hade jag serien på hela tiden. Den var ett tryggt ångestbedövande sällskap. När jag var deprimerad kunde det gå dagar utan att jag pratade med en enda person. Jag orkade inte ta in nya intryck och att kunna varenda replik och rörelse var en trygghet. Som en varm filt. Vänner var alltid där.
