Jag har en minneslåda i vilken jag sparar på saker till Henri. I den ligger allt från hans armband på BB till hans första skräpsamlar-medalj och hans första skor. Jag har till och med sparat mitt graviditetstest (ett av dom haha), och hans navelsträng i en liten burk. Sorry om du läste det där till morgonkaffet : )) Häromdagen gick vi med honom till frisören för första gången och jag lade sen ner en avklippt liten lock i lådan. Har varit lite ledsen nästan. Det var verkligen vemodigt att klippa av hans första lilla hår. Han blev så stor. Kanske är det den känslan som triggade en dröm jag hade inatt. Jag drömde att jag besökte en loppis och plötsligt upptäckte att allt där varit mitt. Jag hittade min egen minneslåda. Teckningar och juldekorationer jag gjort. Fotoalbum. Skolarbeten. Min första bh. Allt bara kastat i högar för någon att köpa för ingenting. Allt det där som varit så viktigt för mig en gång, rafsade folk bara runt i. Jag har ofta en vemodskänsla när jag är i second hand butiker. Lika fantastiskt som det är att allting kan få ett nytt hem, lika hemskt är det att sakerna inte är någons längre. Det blir en stark påminnelse om att tiden går. Att man dör. Fick ett sms idag, från min pappa. ”Idag är det sex år sedan farmor dog”, skrev han. Kanske är det hårlocken. Eller också ligger det bara i luften den här tiden.
