Det är precis rätt väder att vara föräldraledig till en nyfödd. Minusgrader och mörkt. Jag missar ingenting där ute och kan vara inne hela dagarna med gott samvete. Det stressar mig inte alls att jag oftast inte ens kommer ut om dagarna. Vi gör inget annat än att mysa jag och bebisen. Med hans lilla kropp sovandes på mitt bröst behöver jag ingenting mer i hela världen. Jag var nog lite hård mot mig själv när jag sa att jag inte passade att ta hand om en nyfödd. Att det inte gick ihop med min personlighet. Det gör det visst. Mitt ganska lilla, jämfört med andra, behov av rutiner är perfekt just nu. Dagen blir vad den blir. Jag rättar mig efter bebisen och har noll problem med det. Sover han när jag vaknar somnar jag också om. Här finns inga måsten eller någon speciell mall dagen behöver följa. Tydligen tycker jag konstigt nog att det är ganska mysigt att ta hand om dessutom. Känner mig inte som en blöjbytande ko. Inte än i alla fall. Jag längtar efter sena nätter och djupa samtal som inte är bebisrelaterade, men jag vet ju att det kommer. Jag är inte så uttråkad som jag trodde jag skulle vara. Bebisen behöver ett namn och vi kan inte bestämma oss. Just nu har vi två kandidater och några bubblare det står mellan. Han heter ett nytt namn varje dag på test, men det känns aldrig 100. Tänk om det aldrig känns 100? Ljuger folk när de säger att de bara ”visste”? Det känns så tråkigt att vi inte bara vet. Att det inte är självklart. Är det det för alla andra? Eller bara väljer man något till slut?
