Jag har alltid trott att nyblivna mammor överdriver när de säger att de knappt hinner med att duscha. En bebis sover cirka hela tiden. Vad är problemet? Problemet är att bebisar har en inbyggd sensor som känner av när de inte sover på sin mamma. I alla fall denna bebisen. Han vill helst amma dygnet runt också. Mitt liv just nu är att vara fast i soffan med bebis och bröstmjölksdränkta kläder, och att stressgöra grejer som att duscha på de små luckorna som finns. Det är märkligt för saker som jag inte trodde jag skulle ha tid med, som att sminka mig eller scrolla telefonen, är ju det enda jag har tid med. Sånt man kan göra stillasittande med bebisen på sig kan man göra i oändlighet. Livet här hemma rullar på bra. Mest för att F också är hemma och kan serva mig. Hur det ska gå från och med nästa vecka när jag är själv vet jag inte. Vi har det så mysigt. Det är en helt egen liten värld vi befinner oss i. Allt är förändrat, men på något sätt känns det som att det alltid varit såhär. Dygnets timmar flyter ihop och vi trevar oss fram med att lära känna vår bebis och förstå hur vi ska ta hand om den. Det är som att tiden står still samtidigt som den går jättefort. Och det är väl just det som ändå gör det okej att vara fast i soffan med bebis och bröstmjölk på sig. Innan jag vet ordet av det vill han inte sitta ihop med mig längre. Så jag njuter, missade duschar till trots.
