Hej på er! Hur mår ni? Vi har snart införskaffat allt bebisrelaterat vi behöver till bebisens ankomst och det känns så skönt. Renoveringen drar ut på tiden (eller står rättare sagt still) och vi har insett att vi inte kommer kunna flytta innan förlossningen. Det är total kaos här hemma med bebisprylar överallt och diverse vi-ska-flytta-snart-oordning och det tänkte jag ta tag i denna vecka. Så kan vi ju inte bo. Verkligen inte när han kommer i alla fall. Jag kan dock inte göra det själv, så mamma ska komma hit och hjälpa mig sortera och få ordning. Hoppas hon kan hjälpa mig att städa också. Bara att dammsuga är ju som ett träningspass just nu. Det känns så skönt att ha bestämt det, att vi ska bo här. Jag är väldigt stressad över hela situationen och mår inte riktigt bra. Jag känner att jag måste landa nu, inget kan vara uppe i luften och ovisst. Nu måste det vara lugnt, tryggt, städat och i ordning. Sen vad som händer där borta i den andra lägenheten tänker jag bara ignorera. Nu är vi här jag och bebisen. Här är allt lugnt och bra. Prio just nu är alltså att komma i ordning, sen ska jag ta tag i saker som att tvätta hans kläder, montera vagn, göra en byta-blöja-station i badrummet, packa BB-väskan osv. Och styra upp allt med Försäkringskassan. Herre vad TRÅKIGT. Men jag orkar inte ha stresspanik över grejer längre. Nu får jag helt enkelt bara pricka av dem från listan en och en. Det måste bara göras. Ni kan väl påminna mig om att aldrig bli gravid och sälja/flytta/renovera samtidigt. Nu visste vi ju inte att renoveringen skulle innebära så mycket problem, men ändå. Vad tänkte vi egentligen som gav oss på allt det där på en gång. Jag känner mig väldigt ensam i att vänta barn. Kanske inte så konstigt då jag ju är ensam i det, men också för att F lägger all tid han kan på att fixa vårt nya boende med allt vad det innebär. Just nu en juridisk soppa. Han vill verkligen bli klar med så mycket som bara möjligt innan bebisen kommer för att slippa lägga tid på det sen. Läste om mig själv i en skvallerblogg att det "aldrig har funnits en mer gravid kvinna än Egoina". Skrattade lite för det är ju sant. Herregud vad gravid jag är på mina sociala medier. Jag trodde inte det skulle bli så, men jag är så jäkla glad över denna plats just nu. Det har nog aldrig varit mer tydligt för mig att jag inte har en "bästa vän". Här går jag igenom det största som hänt mig och har ingen att ventilera alla småsaker med. Personen som man kan skriva till om varje liten grej utan att känna sig jobbig eller tråkig. Detta är absolut inte kritik mot någon av mina vänner. De är fantastiska och jag är verkligen inte besviken på någon eller så, det ligger helt och hållet hos mig. F är såklart min bästa kompis, men han är inte så närvarande i allt med graviditeten som jag hade önskat och med tanke på hur mycket annat han bär helt ensam för min skull nu vill jag inte tynga ner honom med mer än nödvändigt. Han vet alltså exempelvis inte ens om alla "krämpor" som jag delat här med er. Denna plats är faktiskt den enda där jag delar stort som smått om min graviditet. Det här var inte menat som att klaga på F, att jag inte har en bästa vän eller uttrycka missnöje på något sätt egentligen – det jag vill få fram är ett stort tack till er. Tack för att ni är min bästa vän genom det här. Gud jag började gråta nu? Ni har på riktigt varit så viktiga för mig under denna period. Tack för att ni stöttar, peppar, är intresserade och får mig att känna mig mindre ensam. Tack för att jag får lätta hjärtat om stort och smått, tack för att jag får ventilera tankar och känslor utan att bli dömd och tack för att jag får gnälla av mig om krämpor. Tack för all kärlek! Bara en sån grej som att filma magen när bebisen rör sig och lägga upp på story har betytt så mycket. Jag sitter inte ensam här hemma varenda dag och upplever allt själv, jag är med er. Tack ♥
