Ett mindre roligt brev väntade mig när jag kom hem i fredags. Det var en faktura från min advokat. Som ni kanske minns så överklagade jag till Högsta domstol och jag visste att jag riskerade att betala om det var så att min fall togs upp och jag förlorade. Då fallet inte togs upp trodde jag inte att jag skulle behöva betala någonting, men då min advokat lagt ner cirka två timmar på min överklagan ska hon såklart ha betalt och det kalaset landade på 4400 kronor. Det kunde varit mycket värre. Men hela grejen känns bara som ett slag i ansiktet. Det här har nu pågått i ungefär fem år. Han håller fortfarande på. Han kontaktade mig bara för någon dag sedan (igen). Jag orkar inte mer. Det känns så orättvist. Det är så fruktansvärt kränkande. Jag anmälde första gången 2010 och blev inte tagen på allvar. Jag anmälde igen. Jag berättade att personen kontaktade mig hundratals gånger per dag, att han skrivit att han var på väg hem till mig. "Men OM han kommer hem till dig så kan du väl ringa då", sa de. I perioder funderade jag dagligen på hur jag skulle orka, jag knöt handen hårt och lät mina nycklar sticka ut mellan fingrarna när jag gick till och från min lägenhet. Jag öppnade aldrig, aldrig dörren eller svarade i telefon om jag inte visste vem det var. Men jag fick leva så, för det fanns ingenting jag kunde göra. Jag blev kontaktad av en polis några år senare i samband med en utredning av en annan tjej han stalkat då de hittat mig i hans telefon. Det ringde varningsklockor när de såg att mitt nummer var sparat med prefixet #31# framför, min adress låg som en anteckning och det fanns bilder på mig sparade i telefonen. Polisen berättade om den nya stalkinglagen och gav mig energi till att anmäla ännu en gång. Det var långa förhör och polisen lade hela arbetsveckor på att gå igenom tusentals kommentarer. Sedan blev det rättegång och jag behövde sitta mittemot honom. I sista sekund fick jag en annan advokat än den jag egentligen skulle ha då hen blivit sjuk och den nya var inte överhuvudtaget insatt vilket märktes. Jag tror inte ens att han visste vad en blogg var. På tågresan hem hade jag så ont i magen att jag inte kunde sitta rakt upp. Lättnaden kom när jag fick domen. Tingsrätten dömde honom för olaga förföljelse och 15.000 kronor i skadestånd. Men sen överklagade han och hovrätten ogillade åtalet samt mitt skadeståndsyrkande. Det kändes hopplöst igen, men jag bestämde mig ändå för att överklaga. Fallet fick inte prövningstillstånd. Jag bestämde mig för att skriva det här i hopp om att han skulle sluta. Men det hjälpte inte. Han fortsätter. Inte i samma utsträckning, men han fortsätter. Vad händer när jag använt mitt "kort" och han ändå fortsätter? Jag är rätt säker på att även om jag skulle skriva ut allt och publicera handlingarna så kommer han inte att sluta. Jag kommer då istället få höra hur jag "förstört hans liv" och även fast jag gått igenom allt det här önskar jag inte honom något ont. Vissa av era kommentarer skrämmer mig. Jag vill inte någon något ont. Jag vill inte ha det på mitt samvete. Jag vill bara bli lämnad ifred. Så nu sitter jag här. Fullständigt maktlös. Han har fortfarande inte lämnat mig ifred och nu måste jag dessutom betala några tusen. Det känns så orättvist. Kränkande, förnedrande och så orättvist.
