Jag har haft svårt att sova denna helg och följde därför utvecklingen live i London på lördagsnatten. Jag läste om hur folk sett sina medmänniskor bli knivhuggna, hur de hade sprungit in och gömt sig i barer och om hur flera hade riskerat sitt eget liv för att hjälpa andra. Det är en så hemsk värld och en så fin värld vi lever i på samma gång. London som går vidare ännu en gång, som öppnar sina hem och tar hand om varandra. När jag var liten var det jag var mest rädd för i hela världen att fastna i kvicksand (ja, detta kändes som ett reellt problem) eller att vattnet skulle ta slut. Jag oroade inte mig för bomber bland folkmassor eller att någon skulle köra på mig med flit. Det närmsta jag kom något sånt var när min farmor berättade om kriget och hur hennes pappa suttit i koncentrationsläger, eller när jag läste Anne Franks dagbok och försökte föreställa mig hur det var att höra bomber släppas runt omkring en. Men allt detta var så långt bort och inte i min verklighet. Hur förklarar vi det som händer för våra barn? Jag beundrar dem som kan fortsätta som vanligt, som lever utan rädsla eller åtminstone inte låter den äta upp dem. Detta är den tredje terrorattacken i London på bara någon månad och ändå står de enade och starka <3 Bildkälla: The Sun.
