Förstår ni känslan av att komma hem till det här brevet: LÄTTNADEN!!! Jag har varit så orolig. Läkaren sa att jag skulle få svar inom tre veckor. Efter fyra veckor hade jag fortfarande inte hört något och jag tänkte att jag skulle ringa dit, men vågade inte. Ville jag verkligen veta? Men så tänkte jag att om det var allvarligt så borde jag hört något nu. Fast tänk om de glömt? Ja, ni förstår. Tusen tankar. Folk brukar alltid säga att de tänker "sånt händer aldrig mig". Jag har aldrig tänkt så. Jag tar ingenting för givet. Jag är så himla tacksam över att det här gick så bra. Och jag hoppas att läkaren säger att det fortfarande ser bra ut på rutinbesöket om ett halvår. Det kan inte sägas tillräckligt: alla som har en livmoder - gå och ta cellprovet när ni blir kallade! Inga ursäkter.
