Tänkte köra en lägesuppdatering om hur jag mår och sådär efter koniseringen. Först och främst, varför är det ingen som pratar om det här? Jag trodde att det var mycket ovanligare än vad det är. Faktum är att jag känner minst tre personer som har gjort eller ska göra en konisering och fler som har eller haft cellförändringar. Nåväl. Jag mår bra. Jag har inte ont. Det känns som lite mensvärk bara. Det blöder dock, vilket inte är så kul, men sen när kan en kvinna inte hantera lite blod? Själva ta-det-lugnt-grejen är svår att komma ihåg då jag inte har ont. Men jag har förstått att det är viktigt att tänka på så att såret inte spricker upp eller hindras från att läka. Jag måste bli bättre på att planera tid till bussen och inte stressa runt så mycket. Den vanligaste frågan jag fått var hur det är att vara bedövad där nere. Om det var konstigt att gå och sitta och om urin liksom bara rann genom för att jag inte kände något. Alltså.. Haha. Nej, jag märkte faktiskt ingenting relaterat till bedövningen. Jag tror den satt så pass lokalt och långt in för mig att märka något efteråt. Det jobbigaste med det hela var nog det psykiska. Jag kände mig så enormt utsatt där i gynstolen när han stack in sprutor och verktyg i mig. Jag var ju inte utsatt, men det är svårt att inte känna så. Det gjorde att jag kände mig ledsen efteråt. Så dumma tankar eftersom jag såklart vill göra ingreppet (vill inte ha cancer), men att vilja i teorin och ligga där i praktiken är två skilda saker. Sen är det ju också rädslan om att nästa brev inte kommer att vara bra. Men det tar jag då. Jag blir så glad över att ni som struntat i att ta cellprovet skriver att ni ska ta tag i det nu. LOVA att ni gör det också. Heja heja!
