Jag hade en så konstig reaktion igår. Jag bestämde mig ju väldigt spontant för att åka och berättade för F som tyckte att jag skulle passa på. Vi har ju knappt varit ifrån varandra sedan vi blev ihop och F skämtade och sa "Vi kan ju se det som ett test och se om vi saknar varandra eller inte". Min reaktion? Jag började gråta! Stackars F förstod ju ingenting, haha. Saken är att det träffade en öm punkt hos mig. För exakt så har jag känt i tidigare relationer. Att jag inte vågar åka bort för att jag är rädd att han inte ska sakna mig och att han ska inse att han inte vill vara med mig. Det kändes som att om jag inte var geografiskt nära så förlorade jag kontrollen och allt blev mer kritiskt. Istället för att slappna av och ha kul på min resa har jag oroat mig, fokuserat på telefonen, analyserat allt som skrivits och fått en klump i magen om jag inte fått ett sms på länge eller om han varit online utan att skriva något. Det är så skönt att inte behöva känna så. Det kvittar om jag och F är ovänner eller hur det är mellan oss, han finns där och han hör alltid av sig. Han skriver godmorgon, frågar hur jag mår och hur min dag är. Det ska han verkligen ha beröm för, på den punkten är jag dålig. Men jag tar ingenting för givet såklart och man kan aldrig veta vad som händer. Men det är så skönt att inte känna den ständiga oron att bli lämnad och den dåliga känslan i magen oavsett hur förhållandet mår. Som att allt kan fallera precis vilken sekund som helst. Det är först i efterhand jag förstår hur trasig man blir av att vara med någon som inte riktigt vill vara med en egentligen. Den andra personen säger aldrig det rakt ut, men man bara vet det. Man bara känner det. Så ska jag aldrig känna igen.
