Jag och Frédéric träffade varandra för första gången förra sommaren. Första dejten var en fika och den andra dejten var ett restaurangbesök. När vi ätit upp på restaurangen frågade han mig om jag var sugen på efterrätt och berättade att han hade bakat en kladdkaka som jag gärna fick följa med hem och äta. Detta var egentligen jättegulligt, vi hade nämligen pratat om bakning på första dejten, att han tyckte om att baka och att jag inte gjorde det och att han gör en väldigt bra kladdkaka. Men jag tackade nej till kakinviten. Dels för att jag inte trodde det existerade någon kaka och alltså trodde att det var ett smart sätt att få mig att följa med hem och *äta kaka*. Haha. Jag kände inte för att "äta kaka", och kände nog inte något i största allmänhet. Eller så kanske det var för att jag inte var redo, jag vet inte. Det blev i alla fall ingen tredje dejt, jag svarade inte mer (jaaa, jag vet, så dryg tjej!) och allt rann ut i sanden. Jag tänkte dock på honom ibland och ångrade lite att det inte blivit en dejt till. Två månader senare bestämde jag mig för att höra av mig igen. I flera dagar skrev jag, suddade ut och skrev igen innan jag bestämt vad jag skulle skriva. Kände mig ganska dum som bara "heeej, remember me??". Till slut skrev jag, bad om ursäkt för att jag inte svarat och frågade om han skulle kunna tänka sig att att äta den där kakan ändå. Det ville han och bjöd hem mig på kaka. Jag vet inte om det var för att jag var redo att träffa någon denna gång, om det var för att det var mycket mer avslappnat att ses hemma än på en offentlig plats, eller om det var vinet som gjorde det. Men från den dagen var jag kär och ville inte gå hem igen (vilket jag i princip inte gjorde, haha). Igår var det ett år sedan kakdejten. Ett år sedan jag blev kär <3 Tack för att du är min!
