Minns ni högläsningen man hade på engelsklektionerna i skolan? Jag minns det som värsta tortyren. Mitt hjärta bankade i hundratjugo, handflatorna var svettiga, högerbenet skakade lite halvt och jag bad till gud om att läraren inte skulle välja mig. För trots anduppräckning valde läraren ändå fritt, och det var alltid de sämsta som fick äran. Och sedan lästes det och klassen bröt ut i skrattattack varje gång ett ord uttalades fel.Nu har jag lycklig nog alltid varit någorlunda bra på engelska, men mina tankar går till dem som inte var det. Skolan var en jobbig tid.
