Bussen rullar förbi öppna landskap och åkrar i olika färger. Jag åker på samma väg som jag åkt så många gånger i över 25 år. När jag var liten var den här resan det tråkigaste jag visste. De sex timmarna det tog att åka till Norge kändes som en evighet. Mamma försökte hålla mig vid gott mod, lät mig välja precis vad jag ville i affären och laddade upp en buffé till mig i baksätet. Jag ville alltid ha ostbågar. Där satt jag, en påse ostbågar och utsikten från mitt bilfönster hela vägen till Norge. Jag visste precis hur långt det var kvar genom att bara titta ut. Var det platt och åkrar hade vi inte alls kommit långt. Från luftiga vyer till tätare skog, och när vi åkte förbi karuseller visste jag att vi var i Göteborg. Göteborg var en viktig förhållningspunkt, för då visste jag att vi kommit halvvägs. Slutligen när landskapet blev mer ojämnt och vägen omringades av berg närmade vi oss. För ett litet barn utan dagens teknik var resan olidlig. Jag låtsades vara en tv-seriefigur som hoppade över hinder bredvid bilen eller så sjöng jag låtar inuti i mitt huvud och försökte komma ihåg hela texten. Den enda låten vars hela text jag lyckades komma ihåg var Spice Girls Wannabe. Sedan blev jag äldre och fick åka själv till Norge. Jag minns min första bussresa på egen hand. Mamma pratade med busschauffören och sa till mig att om det var något jag undrade, minsta lilla sak, så skulle jag fråga honom. Jag var så stolt. Nu var jag stor. I sällskap av mitt ritblock, cd-spelare och Nokia 3210 gjorde jag mig redo för att åka hela vägen själv. Men pirret i magen dog snabbt och redan innan jag var i Göteborg var jag så otålig att jag trodde att jag skulle spricka. Då ringde farmor. "Nu sitter du på bussen", sa hon. Hon visste att jag var uttråkad och ringde för att prata. Inte om något särskilt. Hon ville bara vara sällskap. ”Vill du veta något konstigt” sa hon och berättade de mest märkliga anekdoterna om saker och människor. Hon berättade vad Brooke haft för sig i Glamour och om vad vi skulle hitta på när jag kom fram. Hon hade köpt Tress-is, kokosboller och solbærsaft. Kanske skulle vi hälsa på hennes kompis som gör de där konstiga örhängena av älgbajs? Sedan den dagen har farmor ringt varje gång jag suttit på bussen till Norge. Inte för att hon ville något särskilt. Bara för att vara sällskap så att hennes lilla flicka inte ska vara uttråkad och ensam. Men nu sitter jag här och farmor ringer inte.
