Jag skrev i mitt inlägg om feminism att alla inte är "lättstötta, arga feminister" och jag har tänkt på det där en del i efterhand. Jag vill klargöra att jag såklart inte menar att man inte har rätt att vara arg. Självklart är man arg. Mitt inlägg var riktat till nybörjare på ämnet, precis som jag var för några år sedan. När jag började engagera mig för dessa frågor hade jag så svårt att identifiera mig med de (i mina ögon) "riktiga feministerna". Jag kände att jag inte hörde hemma. Att de inte välkomnade mig. Det sitter såklart i mitt huvud och likadant kan jag känna ibland när jag är med människor som gillar en viss musik, eller klär sig på ett visst sätt. Jag känner mig "för normal" om det nu makar någon sense. Men oj vad jag blir arg ibland. Så jävla förbannad. Det ska ni veta. Jag är så medveten och varenda dag ser jag orättvisor och hur maktstrukturen yttrar sig. Ibland önskar jag att jag bara inte visste. Kan vi inte backa bandet och låta mig leva i ovisshet igen? I min lilla bubbla. Slippa se. Fast samtidigt om alla bara gjorde det så skulle det aldrig bli någon skillnad. Så det är okej att vara arg. Det är en bra sak. Senast jag var så fruktansvärt arg var när jag såg The Wolf of Wall Street. Helt ärligt så klarade jag inte av att se klart filmen, så arg var jag. Det är klart att vissa dagar är känsligare än andra. Men jävla skitfilm alltså. Fyför.
